Nyakaledonienhök
| Nyakaledonienhök Status i världen: Nära hotad[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Hökfåglar Accipitriformes |
| Familj | Hökar Accipitridae |
| Släkte | Tachyspiza |
| Art | Nyakaledonienhök T. haplochroa |
| Vetenskapligt namn | |
| § Tachyspiza haplochroa | |
| Auktor | Sclater, 1859 |
| Synonymer | |
| |
 | |
Nyakaledonienhök[2] (Tachyspiza haplochroa) är en fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar.[3]
Utseende och läten
Nyakaledonienhöken är en medelstor (34 cm) och satt, svartvit hök med korta och breda vingar. Adulta fågeln är skiffergrå ovan, undertill något ljusare på strupen och övre delen av bröstet, medan resten av undersidan är vit. Den har vidare vita vingundersidor med svarta vingspetsar, gula ben, gul vaxhud och orangerött öga. Ungfågeln är fint rostbrunbandad på mörkbrun botten ovan med ljusare nackkrage, medan undersidan är gräddvit med svartbrun streckning på strupen och bröstet, mot de bakre delarna övergående i fläckar och band. Ögat är gult. Lätet beskrivs som ett högt och ljust "tseee-tseee-tseee".[4][5]
Utbredning och systematik
Fågeln förekommer enbart på ön Nya Kaledonien.[6] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Släktskap
Arten placerades tidigare i släktet Accipiter. Genetiska studier visar dock att släktet så som det traditionellt är konstituerat är parafyletiskt, där kärrhökarna i Circus är inbäddade, men också släktena Erythrotriorchis och Megatriorchis.[7][8][9][10][11][12] För att kärrhökarna ska kunna behållas i ett eget släkte delas därför Accipiter delas upp i flera mindre släkten, däriblamd Tachyspiza.[13][3]
Levnadssätt
Arten hittas i skog och buskmarker, från havsnivå till 1300 meters höjd. Födan är dåligt känd, men tros mestadels bestå av ödlor, insekter som gräshoppor och skalbaggar samt små däggdjur som polynesisk råtta. Fåglar i spelflykt har noterats i september och häckningssäsongen sträcker sig troligen till december.[5]
Status
Med tanke på att arten är begränsad till en enda ö och det faktum att den tros minska i antal till följd av habitatdegradering kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN den som nära hotad.[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 1500 och 7000 vuxna individer.[1]
Noter
- ^ [a b c] Birdlife International 2012 Accipiter haplochrous Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
- ^ [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.
- ^ Dutson, G. 2011. Birds of Melanesia: Bismarcks, Solomons, Vanuatu and New Caledonia. Christopher Helm, London.
- ^ [a b] Debus, S., Kirwan, G.M. & Christie, D.A. (2020). White-bellied Goshawk (Accipiter haplochrous). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53057 11 mars 2020).
- ^ Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
- ^ Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
- ^ Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.
- ^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.
- ^ Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.
- ^ Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.
- ^ Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer.
- ^ Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society
Externa länkar
Wikispecies har information om Tachyspiza haplochroa.Artförteckning
Wikimedia Commons har media som rör nyakaledonienhök.Bilder & media- Läten på xeno-canto.org
|
